Förord Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
När en människa dör brukar man anta att något mycket allvarligt och storslaget händer.
Men ibland händer något mycket märkligare.
Feodosia öppnade ögonen.
Först blev hon förvånad över att hon hade ögon. Sedan över att de tittade på hennes egen kropp, som låg där nere på asfalten.
En stund försökte hon förstå hur det fungerade.
Sedan bestämde hon sig för att det inte var nödvändigt att förstå just nu.
Hon försökte resa sig.
Och upptäckte att hon redan stod. Eller snarare — svävade lite i luften.
— Intressant, sa Feodosia.
Hennes röst lät tyst, som om själva natten talade.
Hon tog ett steg framåt.
Och gick rakt igenom en vägg.
Det gjorde intryck på henne.
— Mycket intressant, sa hon.
Feodosia flög en stund runt byggnaden och testade sina nya funktioner. Hon gick genom rör, väggar och en gång genom en duva, som efteråt såg djupt förbryllad ut.
Gradvis började hon inse något viktigt.
Minnet hade försvunnit.
Helt.
Hon mindes inte sitt namn. Mindes inte staden. Mindes inte varför världen ens existerade.
Men en tanke fanns kvar.
Den var märklig, men mycket envis.
Stenar.
Feodosia visste bara en sak: hon hade haft stenar.
Bra stenar.
Och någon hade stulit dem.
Den tanken blev centrum för hennes nya existens.
— Stenar… viskade hon medan hon flög över gatan.
Människorna där nere hörde ingenting. Människor hör sällan spöken — särskilt om de är upptagna med sina telefoner.
Feodosia flög långsamt över staden som en geologisk hämndens ande.
Hon tittade ner i förbipasserandes fickor.
Gick rakt genom bilar.
En gång tittade hon till och med in i en bankomat — men där fanns bara pengar, och pengar, kände hon intuitivt, var en mycket mindre ärlig form av mineral.
— Stenar… upprepade hon.
Under tiden hade den Vackre Jevgenij, efter att ha ätit sin soppa och blivit lite trött på filosofin, hittat några lugna buskar vid kanten av gatan.
En stund tidigare hade han använt dem för en av mänsklighetens äldsta och mest demokratiska ritualer.
Efteråt bestämde han sig för att platsen var tillräckligt mysig för att vila lite.
Han lade sig ner bredvid dem.
— I naturen återvänder allt till naturen, sa han till sig själv och stängde ögonen.
Efter några minuter sov den Vackre Jevgenij redan.
Månen gled långsamt mot horisonten.
Över staden flög Feodosia.
Hennes rörelser blev säkrare. Hennes spöklika kropp gled mellan husen som en bortglömd tanke i universums huvud.
Ibland stannade hon.
Ibland lyssnade hon på något inom sig.
Stenar.
Någonstans i närheten fanns stenar.
Hon svängde in mot en tyst gata.
Där växte buskar.
Och i buskarna… sov en människa.
Feodosia stannade svävande i luften.
Hon visste inte vem det var.
Visste inte varför.
Men något i hans ficka klingade svagt.
Mycket bekant.
Mycket stenigt.
Hon närmade sig långsamt.
Och om spöken kunde kisa, skulle hon definitivt ha gjort det.
Men minnet var fortfarande tomt.
Medan målet däremot var helt klart.
Stenarna måste hittas.
Och någon kommer mycket snart att ångra att han tog dem.