Förord Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
Ibland väcker ödet en människa med en tyst viskning.
Ibland — med en väckarklocka.
Och ibland — på ett mycket mer naturligt sätt.
Den Vackre Jevgenij vaknade av ett ljud som han själv just hade producerat. Ljudet var kort, filosofiskt och lätt resonant, som en liten kommentar från kroppen om universums konstruktion.
Jevgenij öppnade ögonen.
Det första han såg var ett ansikte.
Ansiktet svävade rakt framför honom.
Dessutom med ungefär femtio procents genomskinlighet, som om någon försiktigt hade sänkt Opacity-parametern i Adobe Photoshop.
Jevgenij tittade på det en stund.
Ansiktet tittade tillbaka.
— Dosjka, är det du? frågade den Vackre Jevgenij och började skratta.
Ansiktet rodnade lite.
Det var märkligt, eftersom spöken vanligtvis inte rodnar. Men doften som svävade i buskarna visade sig vara starkare än vissa lagar i metafysiken.
— Jevgenij… sa Feodosia.
Hennes röst lät som vinden som passerar genom ett gammalt bibliotek.
— Jag… tror… att jag har dött.
Jevgenij nickade.
— Det händer.
Han satte sig upp i buskarna och sträckte lite på sig.
— Om jag ska vara ärlig så misstänkte jag det.
Feodosia svävade i luften och darrade lätt, som en halvt genomskinlig tanke.
— Och nu är jag en ande.
— Grattis, sa Jevgenij. — Befordran.
De var tysta en stund.
Himlen över staden började ljusna.
Plötsligt frågade Feodosia:
— Säg, Jevgenij… varför bråkar kristendomen alltid med buddhismen?
Jevgenij tänkte efter.
— För att kristendomen säger: livet är ett prov.
— Och buddhismen?
— Buddhismen säger: det finns ingen examinator.
Feodosia skakade på sitt spöklika huvud.
— Så allt är meningslöst?
— Nej, sa Jevgenij. — Det är bara så att meningen inte delas ut i slutet.
Han tittade noggrant på henne.
— Man måste uppfinna den själv.
Feodosia var tyst en stund.
Sedan sa hon tyst:
— Jag minns stenarna.
Jevgenij nickade.
— Bra stenar.
— De var mina stenar.
— Nu är de lite våra stenar.
Feodosia tänkte efter.
Hennes genomskinlighet fladdrade lite, som dålig internetuppkoppling.
— Vet du, Jevgenij… jag tror att jag börjar förstå livet.
— Det är ett farligt ögonblick, sa Jevgenij.
— Varför?
— Vanligtvis händer något direkt efter det.
Och mycket riktigt.
I nästa sekund flammade Feodosia plötsligt upp.
Det liknade en liten explosion — som om någon hade aktiverat C4 på de_dust i det gamla goda Counter-Strike.
Den spöklika energin small tyst i luften och försvann.
Feodosia var borta.
Jevgenij satt tyst en stund.
Sedan släppte han glatt en liten prutt.
— Bra dialog, sa han.
Han gick ut ur buskarna.
På vägen stod en cykel.
En vanlig stadscykel, lite rostig men filosofiskt stabil.
Jevgenij tittade på den.
— Nåväl, sa han.
Han satte sig på cykeln.
Pedalerna knarrade tyst.
Solen steg långsamt över staden.
Jevgenij började cykla längs vägen.
Mot söder.
Han cyklade och nynnade tyst:
— Jag älskar södern… jag älskar södern…
Ibland behöver en människa faktiskt inte särskilt mycket.
Lite väg.
Lite vind.
Och rätt riktning.