Förord Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
Efter filosofiska samtal, månyl och akrobatiska experiment med gravitationen insåg den Vackre Jevgenij plötsligt en enkel sak.
Han var fruktansvärt hungrig.
Det var inte en vanlig, vardaglig hunger. Det var en nästan metafysisk hunger — den sort som kommer efter en lång dag när man har pratat för mycket om livets mening och ätit alldeles för lite.
Jevgenij gick längs en nattlig gata, och hans mage gav ifrån sig ljud som liknade förhandlingar mellan två missnöjda stater.
— Lugnt, sa Jevgenij till sin mage. — Vi löser det här strax.
Han stannade vid skyltfönstret till en dygnet-runt-butik. Bakom glaset låg smörgåsar, korv i bröd och andra produkter skapade av civilisationen för att rädda vilsekomna filosofer.
Jevgenij tittade på dem en stund.
Sedan mindes han en viktig buddhistisk sanning: mat som du ser men inte kan köpa existerar bara delvis.
Han suckade och gick vidare.
Efter några kvarter såg han ett ljus.
Det var ett litet gatukafé — ett av dem där taxichaufförer, poeter och människor som ännu inte har bestämt sig för vad de ska bli samlas på natten.
Doften var underbar.
Doften sa:
här finns soppa.
Jevgenij gick in.
Bakom disken stod en man med ett ansikte som i filosofin kallas “varats trötthet”.
— Stängt, sa han automatiskt.
— Finns det soppa? frågade Jevgenij.
Mannen tänkte efter.
— Ja.
— Då är vi nästan öppna.
Kaféägaren tittade noga på honom.
— Har du pengar?
Jevgenij funderade ärligt.
— Jag har… stenar.
Han hällde ut en handfull av Feodosias stenar på disken.
Stenarna såg respektabla ut. Några av dem glänste till och med lite, som om de visste mer om livet än de flesta människor.
Kaféägaren tittade länge på dem.
— Vad är det här?
— Investeringar, sa Jevgenij.
— Vilka investeringar?
— Geologiska.
Mannen tog upp en sten.
Vände och vred på den.
— Det är bara en sten.
— Varje valuta var en gång bara något, sa Jevgenij. — Sedan kom människor överens om att den var viktig.
Kaféägaren såg på honom på det sätt man ser på människor som antingen är genier eller helt har tappat kontakten med verkligheten.
— Och vad föreslår du?
— Soppa.
— För en sten?
— För några stycken.
Mannen tänkte efter.
Sedan ryckte han på axlarna.
— Okej.
Han ställde en tallrik varm soppa framför Jevgenij.
Soppan såg ut som en liten galax av nudlar, kött och hopp.
Jevgenij började äta.
Det var ett av de där ögonblicken när en människa inser: livet fungerar ändå ibland.
Efter några minuter var tallriken tom.
Jevgenij suckade lyckligt.
— Bra soppa.
— Bra stenar, sa ägaren.
De satt tysta en stund.
Sedan frågade ägaren:
— Är du en resenär?
— Snarare… ett experiment.
— Hur menar du?
— Jag testar hur långt en människa kan komma om hon bara har en ryggsäck, lite buddhism och andras stenar.
Ägaren log snett.
— Och hur går det?
Jevgenij tänkte efter.
— Hittills får jag mat.
Han reste sig.
Samlade ihop de återstående stenarna.
Och gick mot utgången.
— Hörru, sa ägaren.
— Ja?
— Om du hittar fler stenar… kom förbi.
Jevgenij nickade.
— Världen är full av stenar.
Han gick ut på gatan.
Natten var fortfarande varm. Månen gled långsamt bakom hustaken som ett enormt mynt någon råkat tappa i rymden.
Den Vackre Jevgenij gick längs gatan mätt och nöjd.
Ibland, tänkte han, behöver en människa egentligen inte så mycket för att vara lycklig.
Lite måne.
Lite filosofi.
Och några bra stenar i fickan.