Förord Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
En stund efter månylandet satt de tysta på taket.
Månen hängde fortfarande över staden som en enorm läslampa för kosmiska instruktioner. Men som det ofta är trycktes livets instruktioner med så liten text att ingen egentligen läste dem.
Plötsligt reste sig Feodosia.
— Vet du, Jevgenij, sa hon, — allt det här är egentligen ganska absurt.
— Vad menar du?
— Att yla mot månen.
— Det är en gammal praktik.
— Det är en konstig praktik.
Hon gick några steg över taket.
Sedan hoppade hon.
— Jag har kommit på något bättre, sa hon. — Man borde hoppa.
— Varför?
— För att känna gravitationen.
Hon hoppade igen.
Det såg ut som om någon hade bestämt sig för att personligen kontrollera fysikens lagar. Feodosia började hoppa högre och högre och viftade lite med armarna.
På avstånd påminde hon faktiskt om en basketboll som någon disträ hade kastat upp på världens tak.
Jevgenij betraktade det hela filosofiskt.
— Det viktigaste är att inte komma för nära kanten, sa han.
Feodosia hoppade igen.
Det var just då universum bestämde sig för att ingripa i experimentet.
Hennes bana förändrades lite.
Sedan lite till.
Och sedan tog taket slut.
En stund föll Feodosia ner.
Det var en kort men mycket innehållsrik flygning.
När hon landade lät det ungefär som komplicerade livsbeslut brukar låta.
Jevgenij tittade ner.
— Åh, sa han.
Han såg inte särskilt upprörd ut. Snarare tvärtom — situationen verkade oväntat komisk för honom.
— Feodosia, sa han ut i mörkret, — du överskattade gravitationen en aning.
Sedan tog han ett steg tillbaka.
Tog sats.
Och hoppade.
Hoppet var vackert — sådant som människor gör när de har rest mycket och därför inte längre är särskilt bundna till jorden.
Han landade bredvid Feodosia.
Om man ska vara exakt — rakt i det ställe där hennes filosofiska funderingar redan hade börjat lämna hennes skalle i ganska flytande form.
— Förmodligen, sa Jevgenij, — vill du veta mitt smeknamn.
Feodosia rörde sig inte.
Men någonstans på en djup, mycket märklig nivå lyssnade hon fortfarande.
Jevgenij satte sig ner bredvid henne.
— Nåväl, sa han. — Jag ska berätta en historia för dig.
Han tittade på månen.
— På 1870-talet levde en spansk krigare. Han hette… den Vackre Jevgenij.
Han uttalade det med den respekt som man vanligtvis använder för länge glömda hjältar och något tveksamma legender.
— Det var en tid då spanjorerna landsteg på Filippinerna och höll på med olika saker där. Mest väldigt märkliga saker.
Jevgenij tog en sten ur Feodosias ficka och snurrade den tankfullt i handen.
— Den här krigaren var känd för att alltid se märkligt lugn ut. Även när något fullständigt absurt hände runt omkring honom. Folk sa att han förstod livet bättre än andra.
Han gjorde en paus.
— Fast om jag ska vara ärlig var han kanske bara lite lat.
Månen lyste starkt.
Staden brummade långt borta.
— Och en dag hörde jag den här historien, fortsatte Jevgenij. — Och jag tänkte: ett bra namn.
Han log.
— Så jag… stal helt enkelt ordet “Vacker”.
Jevgenij ryckte på axlarna.
— Och lade det till mitt eget namn.
Han tittade på Feodosia.
— Det är hela legenden.
Det blev tyst en stund.
— Nå, sa Jevgenij till slut. — Kanske en kopp kaffe?
Inget svar.
Vid det laget hade Feodosia redan avslutat sin dialog med verkligheten helt och hållet.
Jevgenij suckade.
— Jag förstår.
Han reste sig.
Sedan samlade han försiktigt ihop alla stenarna ur hennes fickor.
— Bra stenar, sa han. — Du valde dem med smak.
Han lade dem i sin ryggsäck.
Och gick dit människor som den Vackre Jevgenij brukar gå.
Dit ögonen leder.