Förord Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
Fullmånen hängde över staden så självsäkert som om den vore dess borgmästare.
Jevgenij stod på trottoaren och tittade på den med det ansiktsuttryck som människor brukar få när de börjar misstänka att verkligheten kanske har överdrivit lite med symboliken.
Feodosia stod bredvid och flyttade metodiskt stenar från den ena fickan till den andra. Stenarna klickade tyst mot varandra, som små argument i en diskussion med världen.
— Det finns en gammal praktik, sa Jevgenij. — En buddhistisk… ja, nästan. Man ska gå upp på ett berg och yla mot fullmånen.
Feodosia vände sig mot honom.
— Varför?
— För att kontrollera om du råkar ha förvandlats till en varg. Eller till en människa. Ibland är skillnaden nästan obefintlig.
Hon såg sig omkring.
Staden var platt. Den högsta punkten inom flera kilometers radie tillhörde en reklamskylt med en leende tandläkare.
— Det finns inget berg, sa Feodosia.
— Ja, sa Jevgenij. — Det är ett allvarligt hinder för andlig praktik.
Feodosia tänkte en stund.
— Det finns ett alternativ.
— Vilket?
— Taket på ett köpcentrum.
Jevgenij nickade.
— I den moderna världen är det nästan samma sak.
En halvtimme senare gick de över en tom parkeringsplats. Vinden drev runt en plastpåse som såg ut som om den också letade efter livets mening, men ännu utan framgång.
Hissen upp till taket fungerade förstås inte.
Det var logiskt: verklig andlig praktik börjar alltid med en trasig hiss.
De gick uppför trapporna.
På taket var det tyst. Någonstans långt nere brummade staden som ett enormt kylskåp fullt av människor.
Månen hängde rakt framför dem.
— Nå, sa Jevgenij. — Nu börjar vi.
Han drog in luft och ylade tyst.
Det var inte ett särskilt övertygande yl. Snarare ljudet av en människa som inte hade tränat på länge.
Feodosia lyssnade i några sekunder.
Sedan sa hon:
— Din teknik är dålig.
— Varför?
— För mycket intelligens.
Hon drog också in luft.
Och ylade.
Hennes yl var mycket mer övertygande. Någonstans där nere började en hund skälla. Sedan en till.
— Ser du, sa Feodosia. — Det fungerar.
Just då tog hon fram sin telefon.
Telefonen startade inte.
Hon tryckte på knappen igen.
Ingenting.
— Intressant, sa hon.
— Vad hände?
— Jag lade telefonen i fickan… tillsammans med stenarna.
Jevgenij nickade.
— Stenarna vann.
Feodosia tittade på skärmen.
En spricka gick tvärs över den, som en filosofisk ödeslinje.
— Det här är redan den tredje telefonen, sa hon lugnt.
— Varför bär du egentligen runt på stenar?
Feodosia var tyst en stund.
Månen hängde över dem som en stor förhörslampa.
— För att människor är mjuka, sa hon till slut. — Och stenar är ärliga.
— På vilket sätt?
— En sten låtsas aldrig. Den bara ligger där. I miljoner år.
Jevgenij satte sig på takets betongkant.
— Och människor?
— Människor spelar roller hela tiden.
Hon tog upp en sten och snurrade den mellan fingrarna.
— När jag blir arg kastar jag en sten.
— På människor?
— Ibland.
— Hjälper det?
— Ja.
Jevgenij funderade.
— Inom buddhismen finns en liknande praktik.
— Vilken?
— Att inte kasta någonting alls.
Feodosia tittade noga på honom.
— Och vad fungerar bättre?
Jevgenij ryckte på axlarna.
— Statistiken är fortfarande tveksam.
De satt på taket och tittade på månen.
Långt borta körde en bil förbi. Någonstans satte någon på musik som lät som om den var skriven för människor som dansar utan att riktigt minnas varför de föddes.
— Vet du, Jevgenij, sa Feodosia, — du är en märklig människa.
— Det har jag hört förut.
— Men du är inte rädd.
— För vad?
Hon pekade på månen.
— För allt det här.
Jevgenij tänkte en stund.
— Feodosia… när man reser tillräckligt länge börjar man förstå en sak.
— Vad då?
— Världen är redan galen. Det finns egentligen inget kvar att vara rädd för.
Hon log.
Sedan tog hon fram ännu en sten.
— Vill du ha den?
— Varför?
— Som ett minne.
Jevgenij tog stenen.
Den var varm.
— En bra sten, sa han.
— Ja, svarade Feodosia. — Jag bär aldrig dåliga.
Månen lyste så starkt som om den visste att den stilige Jevgenij och Feodosia hade många märkliga nätter framför sig.
Men den här — var den första.
Och som det alltid är med de första nätterna av märkliga äventyr förstod ingen av dem ännu att allt bara hade börjat.