Förord Kapitel 1 Kapitel 2 Kapitel 3 Kapitel 4 Kapitel 5 Kapitel 6
Det sägs att varje människa har en historia. Men ibland väljer historien själv en människa — och då återstår det bara att följa den, som en märklig vind som ibland blåser från det förflutna och ibland från framtiden.
Jevgenij hade aldrig tänkt bli en legend. Om du mötte honom någonstans på vägen — med en ryggsäck, i en sliten jacka, med ansiktet hos en människa som sett alltför många solnedgångar i alltför många olika länder — skulle du nog tänka att han bara var ännu en resenär. En av dem som en gång lämnade hemmet “bara en stund” och av någon anledning aldrig kom tillbaka.
Men i världen finns det människor som känner sig instängda i ett vanligt liv. De känner att verkligheten liknar en dåligt ihoplimmad kuliss, bakom vilken något prasslar, andas och ibland till och med skrattar.
Jevgenij var en av dem.
Han vandrade genom världen som om han försökte komma ikapp sin egen skugga. Ibland bodde han i städer där gatorna luktar kaffe och bensin. Ibland i skogar där man på morgonen inte hör några nyheter — bara vinden som diskuterar mänsklighetens öde med träden.
Det fanns tider då hans hem var ett tält på ett berg. Där natthimlen verkar vara en enorm skärm där universum långsamt spelar upp en gammal film som heter “livet”. I sådana ögonblick började Jevgenij misstänka att människan bara är en tanke som någon en gång råkade tänka lite för allvarligt.
Han reste runt hela världen. Eller, för att vara mer exakt, världen reste flera gånger runt honom.
Städer förändrades. Länder förändrades. Människor förändrades. Bara en fråga förblev densamma — den där som en kväll tyst sätter sig bredvid dig vid lägerelden och inte går därifrån förrän gryningen:
Vem är du egentligen?
Ibland tänkte Jevgenij att han var en resenär. Ibland en flykting. Ibland bara en människa som tittade lite för noga på livet och därför råkade se mer i det än vad instruktionerna egentligen tillät.
Den här boken är inte riktigt en biografi. Och inte riktigt en legend.
Snarare är det en karta över vandringar gjorda av en människa som en gång förstod att söka efter sig själv är ungefär som att leta efter glasögon som redan sitter på ditt ansikte.
Men för att förstå det måste man ibland resa runt hela världen.
Och ibland räcker det att bara gå upp på ett berg, sätta upp ett tält och sitta en stund i tystnaden.